sig med förbjudna fröjder. Men John skakade på huvudet och sade till Margret:
— Om du sagt till honom att vara kvar däruppe och somna, utan att du vore närvarande, så låt honom även göra det nu, ty annars kommer han aldrig att lära sig att lyda.
— Ja, det förstås. Kom nu, Demi! svarade Margret och ledde bort sin son, kännande stor lust att smälla till den lille orostiftaren, som hoppade bredvid henne och fröjdade sig åt det ljuva hoppet, att mutorna skulle tilldelas honom, så snart han kom in i barnkammaren.
Och han bedrog sig ej, ty den kortsynta modern gav honom verkligen en sockerbit och lade honom i sängen, i det hon förbjöd honom några vidare morgonpromenader.
— Ja! svarade den klipske Demi, under det han förnöjd såg på sin sockerbit och betraktade sitt försök som särdeles lyckat.
Margret återvände till matsalen, och aftonmåltiden fortsattes mycket angenämt tills det lilla spöket åter visade sig och uppenbarade moderns fel genom att djärvt yttra:
— Meja sottej, mamma!
— Nej, detta duger ej, sade John, stålsättande sitt hjärta för den lille intagande syndaren. Vi skola aldrig få någon ro i huset, förrän det här barnet har lärt sig gå till sängs i rätt tid. Du har gjort dig till hans slav länge nog; ge honom nu en läxa och låt det bli slut på det här. Lägg honom och gå sen ifrån honom, Margret.
— Han stannar inte kvar däruppe; det gör han aldrig, såvida jag ej är hos honom.
— Då skall jag lära honom att stanna. Gå upp och lägg dig, Demi, som mamma bett dig.
— Ja ill inte, svarade den unge rebellen, i det han knep sig en av de efterlängtade »tatorna» och började äta därav med lugnt trots.
— Du får aldrig svara pappa så, och nu skall jag bära upp dig, om du ej går själv.
— Då bort! Ja inte tytta om pappa, och han fattade tag i mammas kjol för att söka skydd.
