Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


TOLFTE KAPITLET.
Hjärtesorg.

Vilket Lauries motiv än hade varit, hade han »pluggat» med mycken framgång detta år, ty han tog sin grad med heder och utförde sin latinska disputation med »en Philips behag och en Demosthenes’ vältalighet» — så sade hans vänner. De voro alla närvarande. — Hans farfar, o, vad han var stolt! Mr och mrs March, John och Margret, Hanna och Betty, och alla fröjdade de sig över honom med denna uppriktiga beundran, på vilken gossar vid hans ålder icke sätta så stort värde, men som världen sedan aldrig skänker dem vid någon av deras kommande triumfer.

— Jag är ju tvungen att stanna över den fördömda supén — men jag skall komma hem tidigt i morgon, och ni komma ju och möta mig som vanligt, flickor? sade Laurie, i det han hjälpte flickorna upp i vagnen, sedan dagens alla nöjen voro över. Han sade »flickor», men han menade Hanna, ty hon var den enda, som hade bibehållit den gamla vanan; hon hade ej hjärta att neka sin präktige, skicklige gosse någonting, utan hon svarade varmt:

— Jag skall komma, Laurie, antingen det blir regn eller solsken, och marschera framför er, spelande på mungiga »Hell! den segrande hjälten kommer».

Laurie tackade henne med en blick, som ingav henne en plötslig förskräckelse. Å, Gud hjälpe mig! Jag vet, att han kommer att säga någonting, och vad skall jag då göra? tänkte hon.