Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
164
LOUISA M. ALCOTT

Allvarliga betraktelser på aftonen och flitigt arbete på morgonen hade i någon mån mildrat hennes farhågor, och dessutom hade hon beslutat att icke vara så fåfäng och inbilla sig, att han ämnade fria till henne, då hon givit alla möjliga upplysningar om vad hennes svar skulle bli; därför begav hon sig på väg vid den bestämda tiden och hoppades, att Laurie icke skulle tvinga henne att såra hans stackars ömtåliga känslor. En liten påhälsning hos Margret och en uppfriskande lekstund med Daisy och Demijohn stärkte henne än ytterligare för tête-à-têten; men i samma ögonblick hon på avstånd såg en lång figur visa sig, kände hon den starkaste lust att vända om och springa hem igen.

— Var är mungigan, Hanna? ropade Laurie, så snart han kom inom hörhåll.

— Jag glömde den! svarade Hanna, som åter hämtade mod, ty denna hälsning kunde icke kallas älskarelik.

Vid sådana tillfällen som detta, brukade hon alltid ta hans arm; men nu gjorde hon det ej, och han beklagade sig icke — vilket var ett dåligt tecken — utan började med iver tala om alla möjliga alldagliga ämnen, tills de hade vikit av landsvägen och kommit in på den lilla gångstigen, som förde hemåt genom en skogsdunge. För att förekomma en tryckande paus, som var nära att uppstå, sade Hanna hastigt:

— Nu måste ni taga er en riktigt lång och skön vilotid!

— Ja, det ämnar jag göra.

Någonting i hans beslutsamma ton kom Hanna att hastigt se upp, och då fann hon, att han betraktade henne med ett uttryck, vilket övertygade henne, att det fruktade ögonblicket var kommet. Hon räckte ut sin hand med ett bedjande:

— Nej, snälla Laurie — för all del!

— Jo, jag vill tala och ni måste höra på mig. Det hjälper inte, Hanna, ty vi måste komma på det klara, och ju förr det sker, desto bättre för oss bägge, svarade han och blev därvid både röd och ivrig.