tena på kudden, smålog hon för sig själv, och sedan smög hon sig åter bort, i det hon med nöjd ton sade:
— Jag behöver aldrig frukta, att John skall bli för sträng emot mina små, han vet huru han skall behandla dem, och det blir en stor hjälp, ty Demi håller på att bli mig övermäktig.
Då John slutligen kom ned och väntade sig finna en bedrövad eller förebrående hustru, blev han angenämt överraskad att finna Margret sitta helt lugnt och kläda en hatt. Hon tog emot honom med en bön att han skulle läsa någonting för henne angående presidentvalet, ifall han icke var för trött. John såg genast att något slags revolution försiggått, men gjorde visligen inga frågor, emedan han visste, att Margret var en sådan liten genomskinlig varelse att hon ej kunde bevara en hemlighet, om det än gällt hennes liv, och att han snart skulle finna ledtråden därtill.
Med den älskvärdaste beredvillighet läste han en lång debatt, vilken han sedermera förklarade på det mest tydliga sätt, och härunder försökte hon att se mycket intresserad ut, gjorde förståndiga frågor och bemödade sig att icke låta sina tankar förirra sig från nationens tillstånd till hattens. Men i sin själs innersta tyckte hon likväl, att politik var inte en smula bättre än matematik och att det tycktes som om statsmännens mission endast var att underhålla inbördes tvister; men dessa fruntimmersidéer behöll hon för sig själv, och då John höll upp, skakade hon på huvudet och sade med, såsom hon tyckte, en diplomatisk tvetydighet:
— Nåväl, jag kan verkligen inte se, vad detta skall bliva av.
John skrattade och såg på henne ett ögonblick, huru ivrigt hon var sysselsatt med ett litet vackert garnityr av tyll och blommor, som hon höll i handen och vilket hon betraktade med vida större intresse, än hans förklaring hade lyckats väcka hos henne.
Hon försöker intressera sig för politik för min skull, därför skall jag försöka tycka om bjäfs för hennes skull;
