det är endast rätt och billigt, tänkte John den rättvise. Högt sade han:
— Det där är mycket vackert. Är det vad man kallar en nattmössa?
— Min älskade gubbe, det är en hatt — min allra bästa konsert- och teaterhatt!
— Jag ber om förlåtelse! Men den var så rysligt liten, att jag helt naturligt tog den för en av de där små luftiga mössorna, som du ibland begagnar. På vad vis får du den att sitta på?
— Några spetsbitar äro fästa under hakan med en törnrosknopp på det här viset, och Margret illustrerade vad hon sade genom att sätta på sig hatten och betraktade John med en min av lugn tillfredsställelse, som var oemotståndlig.
— Det är en utmärkt söt hatt, men jag föredrar ansiktet inuti den, ty det ser så ungt och lyckligt ut, och John kysste det leende ansiktet till stort men för törnrosknoppen under hakan.
— Det gläder mig, att du tycker om den, ty jag vill att du en kväll skall gå med mig på någon konsert, jag längtar verkligen att få höra litet musik igen. Du vill ju gå med mig?
— Naturligtvis vill jag av allt mitt hjärta gå med dit eller vart du annars önskar gå. Du har så länge varit instängd, att det skall göra dig ofantligt gott att komma ut litet, och mig kommer det att glädja obeskrivligt. Hur har du kommit på den goda idén, mamma lilla?
— Jo, jag talade häromdagen med mamma och nämnde för henne, huru nervös, stygg och tråkig jag kände mig, och då sade hon, att jag behövde ombyte och mindre bekymmer, och därför skulle Elsa hjälpa mig med barnen och jag i stället mera se efter mitt hus samt då och då förströ mig litet, så att jag inte skulle bli gammal och utsläpad i förtid. Detta är endast ett experiment, John, och jag vill försöka det lika mycket för din skull som för min, ty jag har skamligt försummat dig på sista tiden,
