av sorg, fattigdom eller ålderdom; och ingen lycka kan väl liknas vid den att såväl i solsken som i mulna dagar vandra vid sidan av en trogen vän, som i den sanna bemärkelsen av det gamla goda ordet är »husets fader», och att få lära, som Margret lärde, att en kvinnas rätta konungarike är hemmet, hennes högsta ära konsten att styra det — icke såsom en drottning, utan som en vis hustru och moder.
SEXTONDE KAPITLET.
En läxa.
Då Laurie for till Nizza, ämnade han blott stanna där en vecka, men blev i stället kvar en hel månad. Han hade ledsnat vid att ensam vandra omkring, och det förtroliga umgänget med Amy tycktes giva ett hemligt behag till de främmande scener, vari hon hade en del. Han hade mycket saknat det »fjäs», som han brukade vara föremål för och njöt av att åter smaka det, ty ingen uppmärksamhet — hur smickrande som helst — från främlingar, var hälften så angenäm, som den systerliga beundran, vilken flickorna hemma ägnade honom. Amy brukade aldrig kela så mycket med honom som de andra, men nu var hon glad att träffa honom och slöt sig ständigt till honom, emedan hon alltmera betraktade honom såsom en medlem av den kära familj, efter vilken hon längtade mera än hon ville erkänna. Det var ju helt naturligt att de skulle finna nöje av varandras sällskap; också voro de nästan jämt tillsammans — de redo, promenerade, dansade och fördrevo tiden på bästa sätt, ty i Nizza kan ingen vara mycket flitig under den glada säsongen. Men under det de sålunda tycktes roa sig helt bekymmerslöst, gjorde de halvt medvetet upptäckter och bildade sig omdömen angående varandra. För var dag steg Amy i sin väns aktning, under det att han sjönk i hennes, och båda två insågo detta, innan ännu ett ord blivit sagt. Amy försökte att behaga och lyckades, ty hon var tacksam för de många
