Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
212
LOUISA M. ALCOTT

och nu ämnar jag göra hemmet till vad det bör vara, om jag kan. Det har du väl ingenting emot, hoppas jag?

Vi bry oss inte om vad John svarade eller huru nära det var, att den lilla hatten hade blivit alldeles förstörd; ty allt vad vi behöva veta är, att han icke tycktes ha någonting däremot, vilket man kunde se av de gradvisa förändringar, som ägde rum inom detta hem och med dess invånare. Det blev för ingen del något riktigt paradis, men alla funno sig bättre genom arbetssystemets fördelning; barnen florerade under den faderliga styrelsen, ty den noggranne, bestämde John införde ordning och lydnad i barnkammaren, under det Margret återfick sitt goda lynne, och hennes nerver blevo lugnare genom stark och hälsosam motion, litet förströelse då och då och många förtroliga samtal med hennes förståndige man. Hemmet blev åter hemlikt, och John hade ingen lust att lämna det såvida han ej fick Margret med sig. Scotts kommo nu till Brookes, och alla funno att det lilla hemmet var fullt av lycka, trevnad, förnöjsamhet och innerlig kärlek; till och med den präktiga Sally Moffat tyckte om att gå dit.

— Här är alltid så lugnt och behagligt, att det gör mig gott, Margret, brukade hon säga, under det hon med längtansfulla blickar såg sig omkring, liksom hon hade försökt att upptäcka, varuti behaget bestod, så att hon sedan skulle kunna använda det i sitt stora hus, fullt av en praktfull enslighet, ty där funnos inga stojande, solbrända barn, och Ned levde i sin egen värld, där det icke fanns plats för henne.

Denna husliga lycka kom visserligen icke med ens, men John och Margret hade funnit nyckeln till den, och med varje år de voro gifta lärde de sig bättre, huru de skulle begagna den och öppna skattkamrarna till verklig kärlek och ömsesidig hjälpsamhet, som de fattigaste kunna äga och de rikaste icke kunna köpa. Detta är ett slags hylla på vilken unga hustrur och mödrar kunna gå in på att bli ställda, där de äro i säkerhet för världens ständiga oro och bliva älskade ömt av små, små söner och döttrar, som innerligt fästa sig vid dem, utan att avskräckas varken