Hoppa till innehållet

Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
215
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

Amy och Laurie grälade aldrig; hon var för väl uppfostrad, och han kände sig i detta ögonblick alltför trög därtill. När han därför efter några minuter tittade under hennes hattbrätte med en frågande min, svarade hon med ett småleende, och de underhöllo varandra därefter på det vänligaste sätt.

Det var en mycket angenäm färd längs slingrande vägar, rika på pittoreska scenerier, förtjusande för dem, vilka ha sinne för det sköna. Här sågo de ett gammalt kloster, varifrån de kunde höra munkarnas högtidliga sång; där satt en barbent herde, med träskor, spetsig hatt och en grov tröja över ena axeln, på en sten och blåste flöjt, under det hans getter hoppade omkring bland klipporna eller lågo vid hans fötter. Fromma, beskedliga åsnor, lastade med korgar av nyslaget gräs, gingo förbi, och en vacker flicka tittade fram mellan det gröna eller en gammal gumma satt och spann på slända under det åsnan skred framåt. Mörka barn med milda ögon kommo utspringande ur små besynnerliga kyffen för att bjuda ut buketter eller apelsiner, vilka ännu sutto kvar på grenen. Knöliga olivträd betäckte kullarna med sina mörka blad, frukten hängde guldgul i köksträdgårdarna, stora scharlakansröda anemoner prydde vägkanten. Bakom de gröna sluttningarna och branta höjderna reste sig Alperna, skarpa och vita, mot den blå italienska himlen.

Valrosa förtjänar väl sitt namn, ty i detta ständiga sommarklimat blomstra rosor överallt. De slingra sig kring valvbågen över vägen, de tränga sig in mellan spjälorna på den stora grinden, med ett ljuvt välkommen till de förbigående, de kanta allén och tränga sig emellan citronträden och fjäderpalmerna upp till villan på kullen. Varje skuggig vrå, där säten bjuda en att stanna och vila, var betäckt med en massa av blommor; varje kall grotta hade sin marmornymf, som smålog genom en blomsterslöja, och varje källa återspeglade röda, vita eller skära rosor, som leende lutade sig ned för att beundra sin egen skönhet. Rosor betäckte villans väggar, draperade karnisen, klängde uppför pelarna och sprungo djärvt över balustraden på