den stora terrassen, varifrån man ser ned på det soliga Medelhavet och den med vita murar omgivna staden vid dess strand.
— Detta är ett verkligt paradis för älskande, eller hur? Har ni någonsin sett sådana rosor? frågade Amy, i det hon stannade på terrassen för att njuta av utsikten och en härlig blomdoft, som i detsamma flög förbi.
— Nej, inte sådana törnen heller, svarade Laurie med tummen i mun, efter ett fåfängt försök att fånga en ensam, mörkröd blomma, som just växte lagom högt för att han ej skulle kunna nå henne.
— Försök längre ned och plocka dem, som icke ha några taggar, sade Amy i det hon med stor skicklighet plockade tre av de små gräddfärgade rosor, som klängde uppför muren bakom henne. Hon satte dem i hans knapphål söm ett fredstecken och han stod ett ögonblick och såg ned på dem med ett eget uttryck. I den italienska delen av hans natur fanns det nämligen en anstrykning av vidskepelse och just nu var han i detta tillstånd av till hälften behaglig, till hälfter bitter melankoli, då unga människor med stor inbillningskraft fästa vikt vid småsaker och finna näring för sin romantik i allting. Han hade tänkt på Hanna, då han försökte plocka den taggiga röda rosen — ty granna blommor klädde henne — och hon hade burit likadana som denna, tagna i drivhuset därhemma. De bleka rosor, som Amy gav honom, voro av det slag, som italienarna lägga i händerna på döda, men aldrig binda i brudkransar, och för ett ögonblick undrade han, om detta omen var för honom eller Hanna. Men ögonblicket därefter besegrade hans sunda amerikanska förstånd denna sentimentalitet, och han skrattade hjärtligare än Amy hört honom skratta sedan han kom.
— Det är ett gott råd — ni gjorde bäst i att följa det och rädda edra fingrar, sade Amy som trodde, att hennes skämt roade honom.
— Tack, det skall jag! svarade han glatt, men några månader senare följde han hennes råd på fullt allvar.
