— Att öva upp mina andra talanger och bli en prydnad för societeten, om jag kan.
Det var ett karaktäristiskt yttrande och lät djärvt; men djärvhet anstår unga människor, och Amys äregirighet hade en god grund. Laurie smålog, men han tyckte om det mod, varmed hon, utan att förspilla sin tid med klagan, tog upp ett nytt förslag, då ett länge hyst hopp gått upp i rök.
— Gott! Och här är det, som Fredrik Vaughan uppträder, förmodar jag.
Amy iakttog en blygsam tystnad, men i hennes nedlutade ansikte var det ett uttryck av hemlig medvetenhet, som kom Laurie att resa sig upp och allvarsamt säga:
— Nu tänker jag spela broder och göra frågor. Får jag det?
— Jag lovar ej att svara.
— Då skall ert ansikte svara, om inte er tunga gör det. Ni är inte än tillräckligt världsdam för att kunna dölja era känslor, min bästa Amy. Förlidet år hörde jag mycket talas om er och Fredrik, och det är min enskilda övertygelse, att om han ej så hastigt hade blivit hemkallad, skulle det ej ha dröjt länge, innan det blivit någonting utav — eller hur?
— Det tillhör inte mig att säga, var Amys affekterade svar; men hennes läppar logo, och det var en förrädisk glans i hennes ögon, vilken förrådde, att hon kände sin makt och njöt därav.
— Ni är väl icke förlovad, hoppas jag? och Laurie såg i en hast mycket allvarsam och högst broderlig ut.
— Nej.
— Men ni kommer att bli det, om han kommer tillbaka och på ett passande sätt faller på knä för er, eller hur?
— Mycket troligt.
— Ni är då förtjust i gamle Fredrik?
— Jag skulle kunna bli det, om jag försökte.
— Men ni ämnar ej försöka förrän i rätta ögon-
