blicket? Bevars, vilken överjordisk försiktighet. Han är en hygglig pojke Amy, men icke den man, som jag trodde, att ni skulle kunna älska.
— Han är rik, av en adlig familj och har ett fint — sätt, började Amy, som försökte att vara fullkomligt lugn och värdig; men trots uppriktigheten i sina avsikter, kände hon litet blygsel för sig själv.
— Jag förstår — baldrottningar kunna icke bärga sig utan pengar, därför tänker ni göra ett gott parti och på det viset komma er upp? Detta är fullkomligt riktigt efter världens sätt att se saken, men det låter så underligt då det kommer från en av er mors döttrar.
— Sant, icke dess mindre!
Den lugna bestämdhet varmed dessa få ord yttrades, kontrasterade på ett märkvärdigt sätt mot den unga flickan. Detta kände Laurie och lade sig åter ned i gräset med en känsla av bedraget hopp, som han ej kunde förklara. Hans blick och tystnad, så väl som vissa inre självförebråelser oroade Amy och kom henne att bestämma sig för att utan dröjsmål ge honom den tillämnade läxan.
— Jag önskar, att ni vill göra mig den glädjen, att rycka upp er själv litet, sade hon skarpt.
— Gör ni det i mitt ställe, så är ni en snäll flicka!
— Det skulle jag kunna, om jag försökte, och hon såg ut, som om hon skulle haft lust att göra det på det mest handgripliga sätt.
— Försök då, jag ger er lov, svarade Laurie, som njöt av att ha någon att reta efter att så länge ha nödgats försaka sitt favoritnöje.
— Ni skulle bli ond inom fem minuter.
— Jag blir aldrig ond på er. Det behövs två flintor för att slå eld; ni är så kall och mjuk som snö.
— Ni vet inte vad jag är i stånd till — om snön rätt användes, kan den framkalla både glödande hetta och stickningar. Er likgiltighet är till hälften affekterad, och blott ni bleve duktigt uppiskad, skulle ni genast inse att så är.
— Piska upp mig då, ty mig skall det ej skada
