— Jag skall bli snäll, ack, jag skall bli så snäll!
Men Amy skrattade ej, ty hon menade allvarligt, vad hon sagt; hon slog därför blott till den utbredda handen med sin blyertspenna och sade strängt:
— Blyges ni inte över att ha en hand som er? Den är mjuk och vit som en kvinnas och ser ut, som om den aldrig gjorde någonting annat än begagnade Jouvins bästa handskar och plockade blommor åt fruntimmer. Ni är, gudskelov, ingen sprätt, och det gläder mig att se, att den icke är översållad med diamanter eller präktiga sigillringar, utan att ni blott bär den lilla gamla ringen, som Hanna gav er för länge sedan. Den kära flickan! Jag önskade hon vore här för att hjälpa mig.
— Det önskar jag också!
Handen försvann lika hastigt som den kommit, och Amy lade märke till den innerlighet varmed han upprepade hennes önskan. En ny tanke uppstod härvid hos henne, och hon såg undrande ned på honom; men han låg med hatten till hälften dragen över ansiktet, liksom för att skydda det för solen, och mustascherna dolde munnen. Hon såg blott, att hans bröst höjde och sänkte sig, då han drog ett djupt andedrag, som liknade en suck, och handen, på vilken ringen satt, sjönk ned i gräset, liksom för att dölja någonting, som var alltför dyrbart eller alltför ömtåligt för att talas om. I ett ögonblick togo en mängd småsaker och vinkar form och betydelse i Amys själ och upplyste henne om vad systern aldrig hade förtrott henne. Hon kom nu ihåg, att Laurie aldrig av sig själv talade om Hanna; hon påminde sig skuggan som farit över hans ansikte just nyss, förändringen i hans karaktär, och att han bar den lilla guldringen, som visst icke var någon prydnad för en vacker hand. Flickor äro snabba att tyda sådana saker och förstå deras vältalighet; Amy hade trott, att det låg någon olycklig kärlek till grund för denna förändring, och nu var hon säker på det. Hennes klara ögon fylldes med tårar, och då hon åter talade, var hennes röst oändligt mild och ljuv.
