tror, att jag bara roade mig, och jag är inte alls nöjd med er. Ni har nu varit utomlands nära ett halvt år och under hela tiden icke gjort någonting annat än förstört tid och pengar och gjort edra vänner ledsna.
— Skall då en fattig fan inte få ha något nöje efter fyra års plugg?
— Ni ser inte ut, som om ni skulle pluggat mycket; men huru det än må vara med den saken, så kan jag inte se, att ni blivit något bättre för det. Då vi först träffades, sade jag, att ni hade förkovrat er, men nu tar jag tillbaka det, ty ni är icke hälften så hygglig, som då jag lämnade er och hemmet. Ni har blivit avskyvärt lat, ni finner nöje uti skvaller och förstör bara er tid på ett idiotiskt sätt; ni nöjer er med att bli fjäsad och beundrad av enfaldiga människor, i stället för att söka bli omtyckt och aktad utav klokt folk. Med pengar, talang, samhällsställning, hälsa och skönhet — ah, ni tycker om detta, inbilska dumbom! Men det är sant, och därför måste jag säga det — med alla edra, goda egenskaper, som ni kunde ha nytta, och nöje av, tillbringar ni er tid som en lätting och odugling; och i stället för att vara den man, som ni borde vara, är ni blott … här teg hon med en blick, vari låg både smärta och medlidande.
— Den helige Laurentius på ett halster, tillade Laurie, godtyckligt fulländande meningen. Men läxan började göra verkan, ty det var en fullkomligt vaken glans i hans ögon nu, och ett halvt förargat, halvt förolämpat uttryck hade efterträtt hans förra likgiltighet.
— Jag förmodar ni tar det så. Ni, män, säga oss, att vi äro änglar, och att vi kunna göra er till vad vi vilja; men så snart vi allvarsamt försökt att göra er gott, skratta ni åt oss och vilja ej höra på, vilket bevisar, huru mycket ert smicker är värt. Amy talade med bitterhet och vände därunder ryggen åt den arme syndaren vid hennes fötter.
Plötsligen lade sig en hand över bladet, på vilket hon ritade, och Laurie sade med en lustig efterhärmning av ett ångerfullt barn:
