liv och själ i den, vilket ersatte många fel, och den återkallade det förflutna så livligt, att en hastig förändring kom över den unge mannens ansikte, under det han betraktade den. Det var blott ett grovt utkast av Laurie tämjande en häst. Hatt och rock voro avtagna, och varje drag av den befallande ställningen var full av kraft och vilja. Det vackra djuret, som just blivit besegrat, stod med krökt hals under den hårt tilldragna tygeln och skrapade otåligt med foten i marken samt spetsade öronen liksom för att lyssna efter den röst, som betvingat det. I den toviga manen, i ryttarens oordnade hår och upprätta ställning låg det något, som häntydde på en hastigt hämmad rörelse; hela bilden bar en prägel av styrka, mod och ungdomlig glädje, som skarpt bröt av mot det lättjefulla behaget i »Dolce far niente»-teckningen. Laurie sade ingenting; men under det hans öga gick från den ena bilden till den andra, såg Amy honom rodna och hårt sluta läpparna tillsammans, liksom om han fattat den läxa, som hon hade givit honom och lagt den på minnet. Detta tillfredsställde henne och utan att vänta på, att han skulle tilltala henne, sade hon på sitt livliga sätt:
— Kommer ni ihåg den dagen, då ni spelade »Rarey» med Puck, och vi alla sågo på? Margret och Betty voro förskräckta, men Hanna klappade händerna och dansade om i förtjusningen, och jag satt på staketet och ritade av er. Jag fann den där teckningen i min portfölj häromdagen, hjälpte upp den litet och gömde den för att visa er den.
— Högst förbunden! Ni har gjort ofantliga framsteg sedan dess, och jag lyckönskar er. Vågar jag nämna i detta »paradis» något så prosaiskt som att klockan fem är det middagstimmen i ert hotell?
Laurie steg upp, under det han talade, återlämnade ritningarna med ett leende och en bugning och såg på sin klocka, liksom för att påminna Amy, att även moraliska föreläsningar böra ha ett slut. Han försökte återtaga sin förra likgiltiga, obesvärade min, men nu var den verkligen konstlad, ty »väckelsen» hade varit mera verksam än han
