förhållandet, men våra hjärtan äro ena besynnerliga och motsträviga ting, och tiden och naturen driva där sitt spel trots vår egen vilja. Det var ej värt att Laurie försökte tvinga sitt hjärta att brista av sorg, ty med en hastighet, som förvånade honom, envisades dess sår att läkas, och i stället för att försöka att glömma, fann han, att han försökte komma ihåg. Han hade icke förutsett, att saken skulle kunna taga denna vändning, och var ej beredd därpå. Han var led vid sig själv och förvånad över sin egen obeständighet och kände en besynnerlig blandning av bedraget hopp och lättnad vid tanken på att han så snart hade kunnat hämta sig efter ett så förfärligt slag. Med största omsorg blåste han på askan av sin slocknade kärlek, men den ville inte flamma upp igen, den förvandlades blott till en behaglig glöd, som värmde och gjorde honom gott utan att försätta honom i feber. Mot sin vilja blev han tvungen att erkänna, att hans första ungdomskärlek så småningom höll på att övergå till en mera lugn känsla, som visserligen ännu var mycket öm, litet bedrövad och harmfull, men även detta skulle nog gå över med tiden och endast kvarlämna en broderlig tillgivenhet, som skulle förbliva oförändrad till livets slut.
Då ordet »broderlig» under en av dessa drömmerier for genom hans sinne, smålog han och såg på Mozarts porträtt, som hängde på väggen mittemot honom.
— Ja, han var en stor man, och då han inte kunde få den ena systern, så tog han den andra och blev lycklig.
Laurie yttrade icke dessa ord, men han tänkte dem, och i nästa ögonblick kysste han den lilla gamla ringen och sade till sig själv:
— Nej, det vill jag icke! Jag har icke glömt och kan aldrig göra det. Jag vill försöka en gång till, och om jag även denna gång misslyckas, nåväl då —
Han fullbordade icke meningen, utan tog fram papper och penna, skrev till Hanna och sade henne, att han icke kunde företaga sig någonting så länge det fanns minsta gnista hopp om, att hon möjligen kunde ändra sitt beslut. Kunde hon inte — ville hon inte låta honom komma
16. — Våra vänner. II.
