Jag tror, att härmed var allt sagt och uppgjort; ty under det de ett ögonblick stodo alldeles tysta bredvid varandra och det mörka huvudet beskyddande böjde sig ned över det ljusa, kände Amy, att ingen kunde stödja och trösta henne som Laurie, och Laurie blev övertygad, att Amy var den enda kvinna i hela världen som kunde fylla Hannas plats och göra honom lycklig. Men han sade det ej till henne, och likväl fann hon sig icke sviken i sina förhoppningar, ty bägge kände verkliga förhållandet och voro nöjda samt lämnade glatt resten åt tystnaden.
I ett ögonblick hade Amy återvänt till sin plats och, medan hon torkade bort sina tårar, plockade Laurie upp de kringströdda papperen och fann vid åsynen av de nästan utnötta breven och de betecknande ritningarna, goda förebud för framtiden. Då han satte sig ned bredvid Amy, kände hon sig blyg igen och blev röd som en ros, då hon tänkte på sin obetänksamma hälsning.
— Jag rådde ej för det, jag kände mig så ensam och sorgsen och blev så innerligt glad över att träffa er. Det var en sådan överraskning att helt plötsligt få se er just som jag tittade upp, isynnerhet som jag började frukta, att ni icke skulle komma, sade hon, under det hon förgäves sökte tala fullkomligt naturligt.
— I samma ögonblick jag fick underrättelsen reste jag. Jag skulle önska, att jag kunde säga er någonting för att trösta er över förlusten av den kära lilla Betty, men jag kan endast känna och … han kunde icke fortsätta, ty även han blev helt plötsligt förlägen och visste icke vad han skulle säga. Han längtade efter att få lägga Amys huvud på sin skuldra och be henne riktigt gråta ut, men han vågade inte, därför tog han i stället hennes hand och gav den en deltagande tryckning, som sade mera än ord.
— Ni behöver ingenting säga — detta tröstar mig, sade hon sakta. Betty är nu lycklig, och jag bör icke önska henne tillbaka — men jag fruktar för att komma hem, hur mycket jag än längtar efter att se dem alla. Men vi skola inte nu tala om detta, ty det kommer mig att
