gråta, och jag vill njuta av ert sällskap, medan ni är här. Ni är ju inte tvungen att genast fara tillbaka, eller hur?
— Inte om ni behöver mig, älskade Amy.
— Ack, det gör jag i så hög grad! Tant och Florence äro mycket snälla, men jag tycker det är liksom ni vore en medlem av familjen, och det skulle vara en sådan tröst att ha er här någon tid.
Amy talade och såg ut alldeles som ett hemsjukt barn, vars hjärta var fullt, och detta gjorde att Laurie genast glömde sin förlägenhet och gav henne just vad hon önskade — den ömhet, varvid hon var van, och de upplivande samtal, som hon behövde.
— Stackars liten! Ni ser ut, som ni vore till hälften sjuk av sorg. Men nu tänker jag ta vård om er; gråt därför icke mera, utan kom och promenera med mig — det blåser för kallt för er att sitta stilla, sade han på detta halvt smekande, halvt befallande sätt, som Amy tyckte så mycket om, och härunder knöt han på henne hatten, lade hennes arm i sin och började gå upp och ned i den soliga gången under de nyutslagna kastanjerna. Han kände sig mera obesvärad på gående fot, och Amy fann det mycket trevligt att ha en stark arm att stödja sig på, ett bekant ansikte, som smålog mot henne, och en vänlig röst, som talade så ljuvligt till henne ensam.
Den märkvärdiga, gamla trädgården hade skyddat många älskande par och tycktes särskilt gjord för dem, ty så solig och avsides var den; det fanns ingenting utom tornet, som såg på dem, och den stora sjön tog bort ekot av deras ord, då den skvalpade mot stranden nedanför. Under en hel timme gick detta nya par och språkade eller vilade sig på muren och njöt av denna ljuva känsla, som skänkte ett sådant behag åt tid och rum, och då den ingalunda romantiska middagsklockan manade dem bort, kände Amy som om hon lämnat sin börda av sorg och ensamhet efter sig i slottsträdgården.
I samma ögonblick, som mrs Carrol såg Amys förändrade ansikte, fick hon genast en ny idé och sade för sig själv: — Ah, nu förstår jag allt — barnet har längtat
