Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
250
LOUISA M. ALCOTT

ligt att så snart och så innerligt fästa sig vid en annan kvinna, om ej den andra just varit — Amy. Hans första frieri hade varit av det stormande slaget, och han blickade tillbaka på det, liksom genom en rad av år, med en känsla av medlidande blandad med saknad. Han blygdes icke för det, men han sköt undan det såsom en av sitt livs bittert ljuva erfarenheter, för vilken han kunde känna sig tacksam, då smärtan var över. Han beslöt, att hans andra frieri skulle bli så lugnt och enkelt som möjligt; det behövdes icke alls någon scen — han behövde knappast säga Amy, att han älskade henne; ty hon visste det utan ord och hade för länge sedan givit honom sitt svar. Allt hade gått så naturligt till, att ingen kunde beklaga sig, och han visste, att alla skulle bli nöjda — till och med Hanna. Men då vår första ungdomskärlek har blivit krossad, äro vi vanligen försiktiga och långsamma i att göra ett nytt försök; därför lät Laurie dagarna gå, njutande av varje timme och lämnande åt slumpen det avgörande ord, som skulle göra slut på iden första och vackraste delen av hans nya roman.

Han hade klart för sig, att förklaringen skulle äga rum i slottsträdgården vid månsken och på ett mycket poetiskt och passande sätt, men det råkade bli raka motsatsen, ty saken uppgjordes på sjön, vid middagstiden och med några få, hastiga och oöverlagda ord. De hade varit ute och rott hela förmiddagen från det dystra St. Gingolf till det soliga Montreux, med Savoyeralperna på ena sidan samt St. Bernhard och Dent du Midi på den andra. Det vackra Vevey låg och solade sig i dalen, och Lausanne blickade ned från höjderna bakom. Över deras huvuden höjde sig den klara blå himlen, som återspeglades av den lugna vattenytan, på vilken här och där små vita båtar, liknande fiskmåsar, gledo fram.

De hade talat om Bonneval, då de gledo förbi Chillon, och om Rousseau, då deras blickar föllo på Clarens, där han skrev sin Heloise. Ingen av dem hade läst den, men de visste, att det var en kärlekshistoria, och bägge undrade i hemlighet, om den var hälften så intressant