som deras egen. Amy hade plaskat med handen i vattnet under en liten paus, som uppstått i deras samtal, och då hon såg upp vilade Laurie på årorna med ett uttryck i sina ögon, vilket hastigt kom henne att yttra, blott för att ha någonting att säga:
— Ni måste vara trött — vila er litet och låt mig ro; det skall göra mig gott, ty sedan ni kom, har jag blott latat och låtit roa mig.
— Jag är icke trött, men ni skall få sköta den ena åran, om ni vill. Här är tillräcklig plats för oss båda, fastän jag måst sitta mitt uti båten, för att den ej skulle förlora jämvikten, svarade Laurie, som mycket tyckte om detta arrangemang.
Amy, som kände med sig, att hon icke mycket förbättrat saken, intog nu den erbjudna smala platsen, skakade håret över ansiktet och mottog åran. Hon rodde lika bra som hon utförde många andra saker, och fastän hon begagnade båda händerna och Laurie blott en, höllo dock årorna takten och båten gled lätt över vattnet.
— Vad vi ro väl tillsammans, sade Amy, som i detta ögonblick icke kunde fördraga tystnaden.
— Ja, så väl, att jag önskar, att vi alltid finge ro i samma båt. Skulle du också vilja det, Amy? frågade han ömt.
— Ja, Laurie! svarade hon sakta.
Och härvid upphörde de bägge att ro, men ingen av dem märkte, huru det sköna landskap, som den klara vattenytan återspeglade, ytterligare förhöjdes genom den ljuva bilden av kärlek och lycka.
NITTONDE KAPITLET.
Ensamhet.
Det var lätt för Hanna att lova självförsakelse, medan hon var helt och hållet upptagen av en annan, och hjärta och själ voro upphöjda av ett ädelt föredöme; men då den hjälpande rösten hade tystnat, det milda föredömet