Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
253
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

Betty ropade henne, och då hon blott såg den lilla tomma sängen, började hon gråta med hela bitterheten av en okuvlig sorg. — O Betty, kom tillbaka! Kom tillbaka! ropade hon, och det var icke förgäves, som hon sträckte ut sina längtansfulla armar, ty modern var lika snar att höra hennes suckar, som hon hade varit att höra systerns svagaste viskning, och kom och tröstade henne. Men det var icke blott med ord, utan med denna fördragsamma ömhet, vars blotta närvaro lindrar, och med tårar, vilka voro tysta påminnelser om en sorg ännu djupare än Hannas, samt brutna viskningar, mera vältaliga än böner, emedan hoppfull undergivenhet går hand i hand med en verklig sorg. Heliga ögonblick; då hjärta talar till hjärta under nattens tystnad och vänder bedrövelsen till en välsignelse, som försvagar sorgen och stärker kärleken. Då Hanna kände detta, tycktes hennes börda lättare att bära, plikten blev kärare, och livet såg ej så outhärdligt ut, betraktat från det säkra skyddet av hennes moders armar.

Då hennes blödande hjärta hade fått denna tröst, fann också det oroliga sinnet hjälp; ty en dag, då hon gick in i biblioteket och lutade sig ned över det gamla grå huvudet, som lyftes upp för att med ett lugnt leende välkomna henne, sade hon mycket ödmjukt:

— Pappa, tala till mig som du talade till Betty. Jag behöver det bättre, än hon gjorde, ty jag är på långt när ej sådan jag borde vara.

— Mitt älskade barn, ingenting kan skänka mig så mycken tröst som detta, svarade fadern med bruten röst och slog bägge armarna kring henne, liksom även han behövt hjälp och icke fruktade att begära den.

Sedan Hanna satt sig i Bettys lilla stol strax bredvid honom, omtalade hon sina bekymmer, sin knotande sorg över förlusten av Betty, sina fruktlösa försök, som gjort henne alldeles modlös, sin brist på tro, som kommit henne att se livet så mörkt, och all denna sorgliga förvillelse, som vi kalla förtvivlan. Hon skänkte honom sitt fulla förtroende, han gav henne den hjälp hon behövde, och bägge funno härvid tröst; ty den tid hade nu kommit,