— Jag har ingen lust att skriva, och om jag än hade det, så skulle ingen bry sig om, vad jag skriver.
— Vi göra det. Skriv någonting för oss, och bry dig icke om den övriga världen. Försök det, mitt älskade barn; jag är säker om, att det skall göra dig gott och roa dig ganska mycket.
— Jag tror ej, att jag kan skriva, svarade Hanna, men tog dock fram sin skrivportfölj och började se igenom sina halvfullbordade manuskript.
Då modern en timme därefter förstulet tittade in, höll Hanna på att skriva, med sitt svarta förkläde framför sig och ett så inspirerat utseende, att det kom mrs March att småle, då hon sakta smög sig bort, väl belåten med framgången av sitt råd. Hanna visste aldrig, huru det kom sig, men det var någonting i den berättelse, hon då skrev, som gick rakt till deras hjärtan, vilka läste den. Då hennes familj hade skrattat och gråtit över den, skickade mr March den — i hög grad mot Hannas vilja — till utgivaren av en tidskrift, vilken till hennes ytterliga förvåning icke blott köpte den, utan även begärde andra bidrag av henne. Så snart berättelsen kom ut, fick hon brev från flera personer, vars beröm var en heder; tidningarna tryckte av den, och främlingar likaväl som vänner beundrade den. För en så liten berättelse var detta en stor framgång, och Hanna förvånades långt mera häröver, än då hennes roman blev både prisad och fördömd på samma gång.
— Jag begriper icke vad det kan vara i en liten enkel berättelse som denna, som kan komma människorna att bedöma den så? sade hon alldeles häpen.
— Det finns sanning uti den, Hanna — det är hemligheten. Humor och känsla göra den levande, och du har slutligen träffat på det rätta skrivsättet. Du skrev utan någon tanke på rykte eller penningar och inlade ditt hjärta i berättelsen. Min flicka, du har förut genomgått det bittra, nu kommer det ljuva. Gör ditt bästa, och bliv så lycklig, som vi äro över din framgång.
— Om det är någonting sant och gott i vad jag skriver, så är det icke min förtjänst, utan det är dig,
17. — Våra vänner. II.
