Sida:Valda Berättelser. I.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
92

ända ditintills otvifvelaktigt varit känd af endast ett högst litet antal stockholmare. Det ser ut som skulle flera än herr Fridholm hafva fallit på samma besynnerliga idé, en bland de underligaste i de menskliga sällsamheternas historia och något som onekligen hör till de psykologiska gåtorna.

Fridholm hade i sin ungdom varit på handelskontor. Efter faderns död fick han ärfva en liten nätt förmögenhet och började göra affärer för egen räkning. Hvaruti dessa affärer bestodo kom dock ingen under fund med, och aldrig hade någon öfverraskat herr Fridholm vid något slags arbete. Aldrig köpte han något, aldrig sålde han. Mäklarne anlitades aldrig af honom. Någon enda gång gick han på börsen, men där talade han aldrig om något annat än väderleken och teatern. Man såg honom aldrig draga någon vexel och aldrig hade något handelshus i Stockholm haft någon tratta på firman Gustaf Adolf Fridholm. Detta oaktadt eller kanske just därför ansågs den firman vara ett mycket fint papper.

Fridholm vore en »moralisk» person, sade alla som kände honom. På stadens källare syntes han nästan ännu sällsyntare än på börsen, och ingen af flickorna på Mon Bijou, Stallmästaregården, Norrbacka, Blå Porten och Djurgårdsbrunn kunde säga huru den grosshandlaren såg ut.

Han var medlem af »Sällskapet», men »Sällskapets» medlemmar kunde icke påminna sig hafva någonsin sett honom i lokalen vid Munkbron. Ett par gånger visade han sig i det s. k. »Lilla Sällskapet» i Petersenska huset, men trifdes ej häller där. Någon gång