hade herrskapet Fridholms en bjudning på »the och souper», och frun höll sina små kafferep ett par gånger i månaden, hvarför herrn och frun naturligtvis ägde en umgängeskrets och ofta nog voro bortbjudna, men då spelade herr Fridholm aldrig kort och drack hvarken punsch eller bischoff, möjligtvis ett litet glas madeira på steken.
»Fridholm har gått in i Nykterheten», brukade hans vänner säga, och fastän det var på skämt, så betydde »Nykterheten» ofta då för tiden det samma som ett skymford.
I själfva verket hade herr Fridholm tänkt på att stifta »Stockholms Måttlighetsförening» och hade någon tid önskat komma i förbindelse med brukspatron Owen samt med herrar Forsell, Scott, Stråle m. fl. som då ifrade för nykterheten, men han var icke någon vän af stor företagsamhet och nöjde sig därför att önska de herrarne all möjlig framgång samt att själf lefva efter deras föreskrifter. Sedan han läst Owens broschyr »Till de måttligt supande», lade han bort äfven lilla bränvinsbordet vid middagarne och inskränkte sig, som sagdt var, till ett glas madeira på steken.
Han hade således inga laster och ej ens några ovanor. Ifrig vän af teatern var han däremot, och det var onekligen en god vana. Han försummade nästan aldrig att se Lars Hjortsberg, Nils Wilhelm Almlöf och Olof Ulrik Torsslow samt beundrade från sin plats på tredje raden den tidens skådespelerskor, bland hvilka Emelie Högqvist redan då började uppmärksammas.
Gustaf Adolf Fridholm kunde väl hafva varit tretio år då han gifte sig, och hade således vid
