tidpunkten för denna berättelses början redan i tio år smakat det äktenskapliga lifvets sällhet.
Det var han som ägde den materiela förmögenheten, under det hans hustru, dotter till en fattig skollärare i Johannis, endast genom sin ungdom, sina vackra ögon och ett ödmjukt sinnelag funnit en man. Dessa egenskaper förde hon med sig i boet, och ännu efter tio års äktenskap voro de nästan lika friska, tycktes det, som den dag då hon stod brud på Hôtel Turc och väckte så liflig afund hos alla flickorna i Johannis, för att icke tala om Storkyrkoförsamlingen, där man icke kunde begripa hvarför den rike herr Fridholm, hvars far varit en så ansedd borgare i »staden inom broarna», skulle, för att få sig en hustru, behöfva söka upp en fattig flicka ända vid Johannis.
Ett älskvärdt fruntimmer var den unga frun. Hon höll så fint i den vackra våningen vid Storkyrkobrinken. »Hvad de Fridholms bo nätt,» sade alla deras bekanta, och det var också sannt.
Fru Fridholm lade sig aldrig i sin mans affärer och hade aldrig någon egen vilja, utom möjligtvis när det var fråga om en ny sommarhatt, en gödkalfstek eller hvad som rörde hennes små kafferep.
»Du är lycklig, bror Fridholm, i ditt hem», brukade hans bekanta säga till honom. Vänner i ordets egentliga mening hade han aldrig haft, men ganska många som satte en ära uti att tillhöra hans bekanta.
»Mycket lycklig, min käre bror», brukade Fridholm alltid svara, men den lyckan förledde honom aldrig till någon stormande glädje. Det var en stilla fröjd af det slaget som passade för en sådan man.
