som honom godt syntes. Ingen människa tycktes vilja bestrida honom hans rätt, allra minst den milda fru Lovisa, men han kände ett behof af att oupphörligt tala därom.
En dag då det värda paret, efter tio års äktenskap, satt som vanligt vid fönstret för att mönstra de förbigående, utropade Fridholm plötsligen:
»Lovisa, vet du hvad jag kom att tänka på?»
»Nej, huru skulle jag veta det, käre du?» svarade hans hustru.
»Jo, jag kom att tänka på huru du skulle taga dig ut, i fall du icke hade mig vid din sida.»
»Det var en underlig tanke, käre Gustaf Adolf», förklarade frun.
»Hvad vore du väl utan mig?» återtog mannen med ett leende af till hälften medlidande, till hälften öfvermod.
På den frågan kunde fru Fridholm icke svara, men hon påminde sin man om att de den dagen skulle fara till Djurgården för att se »Den värdiga hustrun».
»Jaha, det har du rätt uti», svarade Fridholm, och så egnade det äkta paret åter sin uppmärksamhet åt den yttre verlden i Storkyrkobrinken.
Det var den dagen på aftonen som Fridholm öfverraskade sin hustru med detta: »Lovisa, i morgon far jag till Strengnäs.»
Morgonen därpå stod han resfärdig när hans hustru vaknade. Han höll redan nattsäcken och paraplyet i hand samt tycktes beredd att genast gifva sig af.
»Du behöfver icke oroa dig», förklarade han. »Kaffe dricker jag om bord på ångbåten. Det är bra lätt att resa sedan de här ångbåtarne kommo i farten.»
