»När kommer du då igen, käre Gustaf Adolf?» frågade frun.
»Åh, det kan dröja några dar», menade hennes man, »kanske en vecka eller så där omkring.»
Frun vågade icke fråga något vidare, ty hon såg att mannen hade stor brådska, och innan hon hann tänka sig närmare in i saken, var han redan utanför dörren. Men dörren öppnades ännu en gång. Fridholm stack in hufvudet och smålog åt sin hustru, men det var ett underligt småleende, något som frun aldrig förr hade sett och som hon aldrig sedan kunde glömma.
Hvarför smålog Fridholm på det sättet?
Nu var han borta. Kristin, husets enda tjänstehjon, en gammal trotjänarinna som allt sedan herrskapets giftermål varit fruns förträffliga biträde, hade afvisats då hon ville hjälpa herrn att bära nattsäcken till ångbåten.
»Hvad herrn var kuriös i dag», sade Kristin då hon kom in till frun, »och hvad går det väl åt honom som ger sig ut att resa? Det har ju aldrig förr händt.»
Emellertid gick Fridholm med dröjande steg ned åt Storkyrkobrinken. Han stannade flera gånger, liksom hade han glömt något, och blickade upp åt sina fönster. Men i fönstren visade sig ingen. Då fortsatte han åter sin väg. Vid hörnet af Riddarhustorget vände han sig ännu en gång om och såg åter till baka åt det hus där han bodde. Han tycktes vara mycket tveksam. Slutligen syntes han hafva fattat ett beslut, vände ryggen åt Storkyrkobrinken och försvann på andra sidan hörnet. Det var tydligt att tärningen vore kastad.
