man i grönt vatten djupt ned på sjöbotten. Stundom kom han upp till vattenytan, och så gömde han sig åter bland sjögräs och fiskar, för att ännu flera gånger komma till baka och skrämma henne. Det var något obeskrifligt hemskt.
Fru Fridholm hade just icke någon liflig inbillningskraft och icke var hon bortskämd genom romanläsning, såvida den läsningen någonsin förmått skämma bort någon. Därför trodde hon ej häller på spöken. Men huru kom det sig, frågade hon ofta sig sjelf, att hon icke kunde undvika att tänka på sin man å sjöbotten? Däruti låg helt visst något spöklikt, började hon tro, synnerligen då ytterligare några veckor förflutit, utan att Fridholm gifvit den ringaste underrättelse om sig.
Fridholms obegripliga försvinnande väckte visserligen uppseende bland alla hans bekanta, och äfven en och annan bland den stora allmänheten talade under någon tid derom; men han var icke en person för hvilken man kände stort deltagande, och snart bekymrade man sig icke särdeles om hela den saken.
»Besynnerligt är det med den här Fridholm», hette det kort efter händelsen, dels i Sällskapet, dels på börsen. »Troligtvis har han tagit lifvet af sig.»
»Det ser så ut. Men kan någon människa förklara orsaken? Har man kommit några dåliga affärer på spåren?»
»Icke det ringaste. Han efterlemnar två stenhus vid Svartmangatan och en liten nätt trähusegendom i Johannis, alla ointecknade, efter hvad jag hört på rådstugan. Dessutom hade han mycket pengar ute på
