säkra händer. Spekulerat har han aldrig och således ej häller gjort några förluster.»
»Var han olyckligt gift?»
»Den lyckligaste äkte man som någonsin funnits. Hans hustru och han lefde ett rigtigt englalif. . . . Någon lyckligare människa än denne Fridholm skulle man icke kunna tänka sig. . . . En vacker och god hustru, en vacker och god förmögenhet, och utan att behöfva anstränga sig med något slags arbete!»
»Ja så, ja så! Spelade jag ut klöfver nyss? Jag är så bortblandad genom det här myckna pratet.»
»Brors knekt togs ju af bror Ströms dam. Man skall väl följa med spelet.»
Och så följde man med spelet, och Gustaf Adolf Fridholm var glömd.
»Frun», skrek jungfru Kristin en dag och störtade in till sin matmor, blek och med fasan målad i sina anletsdrag.
»Du skrämmer mig, kära Kristin. Hvarför rusar du in till mig på det där sättet?» utropade fru Fridholm, hvilken nu mera ej så ofta som förr såg sin man spöka, men förskräcktes af Kristins besynnerliga utseende.
Ett halft år hade förflutit sedan herr Fridholm lemnade hemmet. Man var midt i vintern, och det var just i skymningen Kristin kom instörtande på det där upprörande sättet. Det var onekligen en illa vald tid.
»Frun», upprepade jungfru Kristin, sedan hon hunnit sansa sig något, »jag har sett herrn.»
