»Herrn? . . . Hvilken herre?» frågade fru Fridholm, som också lugnat sig.
»Kors, vår herre, vet jag», svarade Kristin med stor otålighet.
»Så du pratar, kära Kristin. Hvarför skall du komma och rifva upp gamla sår?»
»När jag säger herrn», fortfor trotjänarinnan, »så menar jag naturligtvis herrns vålnad. . . . Tänk sig, frun, jag gick utför Stora Gråmunkegränd, för jag skulle ned till Stafverbergs och få ett nytt glas i lyktan, och då stod herrns vålnad utanför Herberts rakstuga. Det är säkert, frun, men han hade fått ett svart hår och ett rysligt skägg. Ansigtet var ändå detsamma som här i lifvet, det kan jag försäkra frun, för si jag glömmer aldrig herrns ögon, och de ögonen satte han rakt i mig. Hvad jag blef rysligt rädd. Jag brydde mig hvarken om lyktan eller Stafverbergs, utan sprang allt hvad jag orkade hit hem. Hvad tror frun att det skall betyda?»
Fru Fridholm såg tankfull ut och svarade ingenting. Hon stirrade framför sig i kakelugnselden och där tyckte hon sig åter upptäcka en syn som hon nu icke sett på någon tid.
»Skall jag icke tända upp ljus, frun?» frågade jungfru Kristin.
»Jo, gör det», svarade matmodern, men fortfor att stirra in i elden.
Kristin bad att få stanna inne hos frun, ty köket, som hade fönstret åt Urvädersgränd, vore så »rysligt hemskt», förklarade hon.
Hon fick gärna stanna inne, menade fru Fridholm,
