den hufvudsakliga möbleringen, men där funnos också en liten spegel, hvars glas icke var spräckt, något hvarpå uppasserskan ansåg sig böra fästa den resande herrns uppmärksamhet, en stor piphylla med två små kritpipor, lackade i öfra ändan af skaftet, och en hel bundt svaflade fidebusar, något som tydde på fredspipa och gästvänligt mottagande.
Så sågo de flesta »rum för resande» ut på den tiden. Hyran skulle vara tretiotvå skillingar banko om dagen, förklarade uppasserskan, men i fall herrn ämnade stanna längre tid i Stockholm, kunde det nog göras en liten afprutning.
Herr Fridholm uttalade sin belåtenhet med allt sammans, utan att ens hafva kastat en blick på möbleringen, och så slog han sig ned vid fönstret, hvilket var försedt med halfgardiner eller s. k. »jalousier» af tyll, en prydnad som tycktes framkalla hyresgästens synnerliga tillfredsställelse.
Herrn behöfver ingenting annat?» frågade uppasserskan och skyndade ut, innan hon afvaktat svaret.
Fram på förmiddagen visade hon sig åter. Den nye hyresgästen stod ännu kvar vid fönstret och stirrade genom de tunna halfgardinerna.
»Herrn ser på utsigten?» sade uppasserskan. »Jag skulle tro att det är något att se på. Sådant där har man väl icke nere på landet, ty jag kan väl begripa att herrn är från landet?»
Hyresgästen svarade icke. Han fortfor med sina iakttagelser. Uppasserskan lemnade honom dock icke någon ro. Nu skulle han skrifva in sitt namn i en bok, där alla resande som bodde i huset måste
