anteckna sig. Det var en svår uppgift för herr Fridholm.
»Skall jag skrifva mitt namn?» utropade han och stirrade på uppasserskan.
»Nog har han lärt att skrifva», menade hon.
Först efter många invändningar kunde han förmås att fullgöra i fråga varande formalitet, och så skref han med så oläsliga bokstäfver som möjligt: patron Andersson från Småland.
»Det var rysliga ord», förklarade uppasserskan, hvilken icke gaf sig tillfreds förr än den nye hyresgästen muntligt tolkat den svårlästa skriften.
»Ja så, från Småland!» utropade hon med en knyck på hufvudet. »Nå ja», tillade hon för sig själf, »han kan vara lika schangtil för det.»
»Lille gode patron Andersson stannar väl här en vecka åtminstone?» frågade hon derefter.
Patron tycktes icke höra frågan. Han stod åter vid fönstret.
»Söte lille patron Andersson vill väl ha kaffe om morgnarne, med skorpor, kan jag tro?»
Den tillfrågade svarade ej häller på den frågan.
»Det synes nog att han är från Småland», förklarade uppasserskan helt högt, utan att detta tycktes det ringaste inverka på hyresgästen, och så snurrade hon åter ur rummet.
Fridholm bibehöll ännu ett par timmar sin plats vid fönstret. Han kunde från denna punkt skåda rakt in i sin egen bostad, hvilken upplystes så klart af middagssolen. Han såg sin hustru komma och gå, än vid det ena fönstret, än vid det andra, sätta sig och
