äga honom inom sina murar. Och hans hustru? Hon skötte ju alldeles som vanligt sina hvardagliga bestyr. Det var en svår stöt för hr Fridholms egenkärlek.
Huru många gånger hade han dock icke under denna vecka känt sig frestad att ila till sitt vänliga hem, flyende ensamheten i denna obehagliga bostad.
Sent en afton, då hela trakten låg försänkt i hvila, vardt hans hemlängtan allt för stark. Han smög sig ut för trapporna, gick mycket försigtigt ut genom porten, för att icke göra buller, liksom vore han stadd på vägen till något hemligt möte, något olofligt förehafvande. Han darrade då han, varsamt späjande omkring sig, tillryggalade det korta afstånd som vid Vesterlånggatan skiljer Stora Gråmunkegränd från Storkyrkobrinken; men så snart han fått sigte på det hus, där hans hustru bodde, kände han sig fast i sitt beslut. Han ville ej längre fortsätta detta besynnerliga lif. Han måste återvända, för att sedan aldrig skilja sig från det fridfulla hemmet.
Med raska steg trädde han fram till porten. Den var stängd. Portnyckel hade han icke. I samma stund han kom att tänka därpå, erfor han en känsla, för hvilken han icke kunde göra sig rigtig reda, men som nästan liknade glädje öfver att hafva undsluppit något obehagligt.
Ett ögonblick hade han fattat portklappen. I nästa ögonblick skulle den med ett skrällande buller hafva fallit mot porten. Hela granskapet skulle kanske hafva väckts. Han tyckte sig redan se hufvud vid hufvud i hvarje fönster i hvart enda hus i Storkyrkobrinken. Hvad de grinade försmädligt åt honom!
