aldrig kastat vänliga blickar på någon annan man än Fridholm själf.
Svartsjuk var han således icke, och den föregifna resan var icke något af de vanliga försöken att komma till visshet i dylika fall. Han ville endast se hvad hans hustru skulle företaga sig då hon ej längre hade honom vid sin sida. Det vore ett intressant studium, menade Fridholm, och nu vore han ju patron Andersson från Småland, som fullkomligt opartiskt kunde fullfölja iakttagelserna.
Men när han kommit till den slutsatsen, fick han ögonen på sin hustru, som i en nätt morgondrägt närmade sig fönstret midt emot och kastade en likgiltig blick ned åt brinken.
Då var han icke längre någon Andersson från Småland. Han erfor glädje öfver att se sin hustru och kände sig frestad att öppna fönstret och tvärt öfver gatan ropa ett »god morgon, Lovisa lilla».
»Nej!» Han hejdade sig, just som han lagt handen på fönsterhaken. »Inga galenskaper! Jag skall fortsätta mina späjningar ännu en dag.
När aftonen kom, och han på hela dagen icke funnit något ovanligt midt emot, sade han till sig själf:
»I morgon går jag heller icke hem; icke förr än veckan är slut.»
Veckan gick till ända, men Fridholm stod ännu vid fönstret i det lilla rummet, sysselsatt med sina iakttagelser.
Han var förvånad öfver att huset midt emot stod där så lugnt och ointresseradt, såsom hade ingenting ovanligt förefallit, såsom hade det lyckan att ännu
