»Jag undrar just hvad Lovisa tänker.» Det var något hvarpå Fridholm oupphörligt funderade, men som han omöjligt kunde upptäcka på andra sidan gatan.
»Och hvad säger man i staden om mitt försvinnande?» Det grubblade han också på. Han hade aldrig förr bekymrat sig om hvad folk sade, men nu skulle han bra gärna vilja veta om man sysselsatte sig med honom.
Han skickade efter Dagbladet och Aftonbladet hvar dag, för att se hvad som kunde stå i tidningarna om grosshandlaren Fridholms plötsliga bortresa, men där stod aldrig ett ord om den saken. Han lät Lisett prata om allt skvaller hon visste, men uppasserskan tycktes icke ens hafva hört talas om herr Fridholm i Storkyrkobrinken. Var han då alldeles glömd af verlden? Skulle ingen människa mer bekymra sig om honom?
»Den där patron Andersson där uppe är en kuriös kurre», brukade jungfru Lisett säga till det öfriga husfolket. »Han går aldrig ut om dagarne, men jag har kommit under fund med att han smyger sig bort om nätterna. När han kom hit, såg han någorlunda hygglig ut, fastän han kom rakt från Småland, men, Herre min skapare, så han nu tygat till sig. Han har ett skägg som kan skrämma lifvet ur en stackare. Aldrig har jag sett annat folk än militärer gå med skägg. Och ingen människa känner han i hela staden. Ingen kommer och hälsar på honom och inga bref har han fått på hela två månader. Inga bref skickar han af heller. Hela dagen i ända står han vid fönstret och ser på folket i Storkyrkobrinken.
