Med den sysselsättningen började han första dagen och ännu har han icke ledsnat. Mat frågar han knappast efter, och det är ackurat detsamma, antingen jag hemtar på Den åldriga Eken eller på sjelfva Lyktan. . . . Men pengar har han, det har jag sett; stora packor med bankosedlar, så nog kan man förstå att han är hederlig karl, fastän han kanske icke är rätt klok. Om att flytta talar han nu mer aldrig.»
En dag öfverraskades Fridhom af att se Kristin sorgklädd. Han kände ett styng i bröstet. Hans hustru hade väl icke plötsligt aflidit? Nej, gud ske lof, i detsamma kom fru Fridholm själf fram till fönstret. Men äfven hon var sorgklädd, i riktigt djup sorg, såsom det heter.
»Hvad skall det betyda?» frågade Fridholm sig själf. Så gick ett ljus upp för honom: det var ju tydligt att man sörjde honom.
Gustaf Adolf Fridholm vore således död. Ja, det vore nog sant, menade han.
Han såg sig i spegeln. Den figuren var bestämdt icke Fridholms.
»Men jag skall raka mig i nästa vecka och ta peruken af mig, lefva upp och gå hem igen», sade han, liksom för att trösta sig öfver Gustaf Adolf Fridholms frånfälle.
»Först vill jag dock se om man gör begrafning efter Fridholm», tillade han. »Det borde väl vara en hederlig jordafärd.»
Men ingen begrafning syntes till. Det förargade honom icke så litet. Han frågade Lisett en dag, om hon icke visste något om en högtidlig begrafning i
