IV.
Efter snart fem års förlopp stod mannen ännu bakom halfgardinen och tog från sin gamla iakttagelsepunkt allt jämt del i hvad som föregick i det hem som en gång var hans, men han hade under alla dessa år icke visat sig för sin hustru.
Den svarte peruken var oföränderligt den samme, men i det stora, tofviga skägget började de grå håren varda de tongifvande. Ingen af hans forna bekanta skulle i denne gamle man med ett så vårdslösadt yttre känna igen den som en gång var den fine herr Fridholm.
På senare tider hade han någon gång vågat sig ut äfven om dagarne, men han undvek den del af Storkyrkobrinken där fru Fridholm bodde. Där infann han sig endast sedan mörkret inbrutit. Han skyggade ständigt till baka för hvarje blick som träffade honom. Att han en gång varit en helt annan person, en af den verldsliga lyckans gunstlingar, därom hade han nog en klar hågkomst; men hans nu varande lefnadssätt föreföll honom likväl ganska naturligt. Det kunde icke vara annorlunda, tyckte han.
Ännu räckte de pengar han haft till sitt lifsuppehälle under dessa år. Han hade högst få behof nu mera. Till och med teatern, hans älsklingsnöje i forna dagar, hade han alldeles försakat. Patron Andersson var ingen vän af något slags förströelse. I mat och dryck nöjde han sig med det allra nödtorftigaste. Han nötte fortfarande på sina gamla kläder.
