»Om jag skulle gå ned på apoteket Kronan och fråga provisorn hvad han vet om fru Fridholms sjukdom? . . . Nej, det går icke an. . . . Kanske jag skulle höra efter i Strindbergs kryddbod, der Kristin har sitt skvallerkvarter? . . . Duger heller icke. . . . Se där är Kristin sjelf. Hon går visst på apoteket. Tänk om hon skulle få se mig!»
Och så flydde han åter och gömde sig i Stora Gråmunkegränd. Detta förnyades sedan hvarje dag under ett par veckor. Efter den tiden gick rullgardinen åter upp en morgon. Fru Fridholm visade sig vid fönstret.
»Hvad hon är blek», anmärkte hennes man. »Stackars Lovisa. Jo, jo, man varder blek då man är sjuk. Troligtvis har hon varit oförsigtig och förkylt sig.»
»Det är besynnerligt», sade han en annan gång — han har sedermera noga redogjort för allt detta — »jag lefver icke mer än några famnar från min hustru eller min enka, huru man må kalla henne, och likväl höra vi till två vidt skilda verldar. Hon hör till den lefvande verlden och jag till den döda. . . . Men en gång skall jag vända tillbaka till de lefvande . . . dock icke ännu . . . kanske i nästa vecka.
Man behöfde en stor bok in folio för att räkna upp alla de förträffliga skäl Fridholm hittade på, dag efter dag, vecka efter vecka, för att uppskjuta återvändandet till det hem hvilket låg så få steg från honom.
——————
