hjärtats godhet. Hon såg något drömmande ut, och de vackra ögonen gåfvo inga uppmuntrande blickar.
Den som en gång var herr Fridholm stannade, gripen af häpnad och förskräckelse. Han stirrade på det värdiga fruntimret, såsom hade han skådat ett hemskt spöke.
Det var första gången sedan fem år han befunnit sig så nära sin hustru. Hon blickade upp för att se hvad det var för ett föremål som ställt sig i hennes väg. Deras blickar möttes. I nästa sekund hade mannen vändt om och flydde bort åt Trångsund.
Mannen flydde öfver Stortorget, ned åt Kåkbrinken och Vesterlånggatan, ilade upp för trapporna till sitt vindsrum, alltid detsamma och alltid lika eländigt och tarfligt utrustadt. Han stängde dörren i dubbelt lås efter sig, kastade sig på sängen och täckte sitt ansigte. Men han såg hela sitt förflutna lif på ett enda ögonblick, och med en hjärtskärande röst utropade han:
»Olycklige, du är galen!»
I denna stund hade han kanske icke så orätt. »Herr Fridholm hade aldrig varit vansinnig», försäkrade sedermera de som berättat denna historia, och hvilken försäkran jag redan anfört. Men han hade, det kunde icke nekas, utan någon förnuftig anledning öfvergifvit sin hustru, frivilligt skilt sig från verlden och från nästan allt hvad han egde kärt och dyrbart. I fem år hade han, midt uti en stor stad och helt nära sitt trefliga hem, nöjt sig med en eremits lif, försakat all beqvämlighet, afsagt sig alla njutningar. Och likväl hade han icke kastat bort alla menskliga
