Sida:Valda Berättelser. I.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
123

känslor. Ännu var hans enda sysselsättning att iakttaga hvad som föregick i hans forna bostad.

Denne dag erfor han känslor som föreföllo honom ovanliga, som han möjligtvis känt förut, men för mycket länge sedan. Han började förskräckas för sig själf, och flere än en gång utropade han detta:

»Olycklige, du är galen.»

Följande morgon stod han åter vid fönstret. I våningen midt emot föregick något ovanligt. Gardinerna voro borttagna, möblerna tycktes stå i oordning midt på golfvet. Karlar i skjortärmarne gingo fram och till baka. Slutligen såg han den stora mahognysängen nedburen på gatan och upplyft på en stor rustvagn. Flera möbler följde därefter. Han kände igen sin egen bild, målad af Krafft nyss före bröllopet, ett ungt, vackert ansigte. Huru såg väl originalet nu ut?

»Hon flyttar!» utropade nämnda original.

Han stod som träffad af åskan. Detta var något hvarpå han aldrig tänkt. Han hade dag från dag under alla dessa år följt sin hustrus handlingar, förvånat sig öfver att hon kunnat sköta sig på egen hand, grämt sig öfver att han ej varit alldeles omistlig, slutligen vänjt sig vid allt och funnit mycket naturligt att hans hustru bure sitt enkestånd med heder under det han lefde på andra sidan gatan.

Men att hon skulle lemna den boning hon innehaft i så många år och där hon varit lycklig med honom, det hade han aldrig kunnat ana. Hvad betydde detta? Ämnade hon gifta om sig?

Det kunde han icke förmoda. Troligtvis hade