den nyrakade herren med den glänsande hatten omöjligt kunde känna igen sin hyresgäst.
»Hvem jag söker?» upprepade den tillfrågade. »Hm . . . jag bor ju här.»
»Sällan!» utropade uppasserskan med ett gällt skratt. »Här bor patron Andersson.»
»Patron Andersson», sade mannen med nye hatten långsamt och eftersinnande. »Ja så, bor han här.»
Och därmed aflägsnade han sig åter, talande för sig själf:
»Det torde väl vara slut på patron Andersson nu snart. . . . Det måste bli slut med honom», tillade han med hög röst, liksom hade han fattat ett oryggligt beslut.
Han stod åter snart på gatan, gick med fasta steg öfver Mynttorget och Norrbro, ökade takten när han hunnit Brunkebergstorg, och tog ut stegen ännu snabbare då han kommit in på Malmskilnadsgatan, hvilken han följde i hela hennes längd, utan att se hvarken till höger eller venster.
Då han anländt till Johannis plan, stannade han för att hämta andan och gick därefter långsamt fram åt kyrkogården, där han sjönk ned på en bänk och blef orörlig en god stund.
»Det skall ske», utropade han slutligen, reste sig och vandrade längre in på kyrkogården samt lutade sig mot ett kors invid vestra muren, nedan för hvilken Tullportsgatan löper.
Han lutade sig mot korset, men detta kors var fullkomligt främmande för honom. Det var icke för att göra sin andakt på kyrkogården som han stannat
