bland grafvarne. Det var ej de döda han sökte. Han sökte lifvet och den jordiska lyckan.
På andra sidan Tullportsgatan låg då för tiden ett litet nätt trähus med en vacker trädgård bakom sig och spegelklara fönster med hvita gardiner åt gatan. Det var ett envåningshus, och från den högre belägna kyrkogården kunde man öfver dennes låga mur se in i rummen bak om de hvita gardinerna.
Det var dit fru Fridholm hade flyttat från den fina våningen i Storkyrkobrinken. Trakten var henne kär. Här i granskapet hade hennes föräldrar bott, och det var där på kyrkogården hon lekt bort sin barndom. I den jorden hvilade nu de kära föräldrarne.
Här passade det för en fridsam enka att bo. Här ville hon tillbringa hela sitt återstående lif och lyssna till det gälla ljudet från den stora klockstapeln som reste sig ett stycke från hennes fönster, till dess de klockorna skulle en dag ringa äfven henne till ro. Hon önskade endast att hennes Gustaf Adolf också fått hvila i den jorden. Men hvar lågo väl hans multnade ben? Den frågan gjorde hon sig ännu nästan dagligen, och mången gång såg hon ännu den ohyggliga syn som nu i fem år följt henne.
Så satt hon vid fönstret en dag, kort efter sedan hon tagit den nya bostaden i besittning. Hon var sysselsatt att sy kläder åt fattiga barn i Johannis friskola, ett arbete som hon med nöje åtagit sig för att hafva något bestämdt för händer. Det var först på senare tider hon kommit till den insigt att sysslolösheten vore en plåga i stället för ett nöje. Men nu hade hon fullt upp att göra, ty det är icke brist
