sedeln, mot löfte att icke vidare tala om den där besynnerlige karlen.
»Nu skall du taga dig något till», sade fru Fridholm till sin man, och »hitta på någon sysselsättning. Du är ju icke gammal än, utan kan arbeta i ännu tjugo år.»
»Arbeta!» upprepade mannen. Det hade han aldrig tänkt på.
»Nog bo vi bra här», tillade den värdiga hustrun, »men jag tror nästan att det vore ännu bättre om vi köpte oss en liten landtägendom».
Fru Fridholm hade fått vanan att tänka och handla på egen hand, och hennes man fann sig snart i den förändringen.
»En liten landtägendom», inföll han, »ja, i Småland!»
Frun hade ingenting att invända mot förslaget. Det är icke för fet jord i Småland, tänkte hon, och då måste vi arbeta så mycket mer.
Redan dagen därpå reste herrskapet till Småland och tog jungfru Kristin med sig.
»När jag inte fick stanna i Storkyrkobrinken, kan det just vara lika godt hvar jag är», sade Kristin.
En liten landtgård inköptes verkligen i Småland, och efter några år var Fridholm en ganska duktig landtjunkare. Egentligen var det hans hustru som skötte allt samman, men då hon aldrig talade om den saken, så hade hvarken mannen eller någon annan kommit att tänka därpå. Tack vare henne, fick Fridholm godt anseende i hela trakten, och det uppstod till och med fråga om att välja honom till riksdagsman en
