bredvid honom och talade vänliga ord. Han var åter hemma. Allt var som förr. Man hade endast bytt om bostad.
Jungfru Kristin hade slutligen vågat sig in. Först hade hon ämnat springa efter hjälp hos klockaren, men denne bodde ett långt stycke därifrån, vid Johannis plan. Fattighuset var närmare, men Kristin hade icke något förtroende till fattighjonens förmåga att inverka på spöken. Nu stod hon och stirrade på sin husbonde, hvilken med så god matlust förtärde sin aftonmåltid. Våt var han, såsom hade han kommit omedelbart ur sjön, men något sjögräs syntes icke till på rocken. Kristin visste icke hvad hon skulle tro om denna märkvärdiga tilldragelse.
Dagen därpå sade fru Fridholm till sin man:
»Vet du, Gustaf Adolf, om den här femårsresan tror jag att vi aldrig säga ett enda ord hädanefter.»
Det var han med om. Han önskade nu mer ingenting högre än att glömma denna långa mellantid af sitt lif.
Patron Anderssons nattsäck afhämtades aldrig. Patronen var spårlöst försvunnen, men som ingen kände honom i Stockholm och emedan hyran var betald i förskott för hela kvartalet, så tyckte både värdinnan och jungfru Fina att man icke behöfde göra sig besvär med att anmäla förhållandet i poliskammaren. Nattsäcken innehöll inga upplysningar om patronen, endast gamla kläder och två sedlar på tio riksdaler stycket, och det var tillräckligt i denna mörka sak, menade värdinnan, hvaruti Fina instämde, sedan hon fått det ena paret af patrons benkläder samt den ena
