hos familjen Dupont. Men orsaken var den, att det såg så förnämt ut att alldeles ensamma bebo hela det stora huset. Man kunde då säga icke blott »vårt hus», hvilket visserligen kan hafva en vacker klang i somliga öron, men i själfva verket är mycket hvardagligt, utan också »vårt hôtel», som är ett vida finare uttryck, ty så kallas i Paris alla de förnäma husen hvilka bebos af blott en enda familj.
Fru Dupont fann stor anledning till sorg uti den bekymmersamma omständigheten, att hennes man icke kunde, af flere ganska vigtiga skäl, byta bort det simpla namnet, hvilket i Paris är nästan ännu vanligare än namnet Lambert. Hon föreslog då och då små tillägg, än att kalla sig Dupont de Calvados, emedan Dupont vore född i departementet med nämnda namn, än att skrifva sig Dupont de Montmorency, efter som Pierre Dupont verkligen ägde ett litet landtställe i byn Montmorency; men förslagen förföllo, ty det har sina betänkligheter att antaga klingande namn och kan till och med ådraga sig uppmärksamhet från polisen, hvilken icke förmår fatta ett finkänsligt sinnes alla bekymmer öfver olyckan att heta Dupont.
Att däremot tala om sitt »hôtel» kunde icke vara förbjudet och gaf genast en viss lyftning åt samhällsställningen. Hôtel-Dupont . . . hvarför icke? Hôtel-Dupont gaf onekligen en anstrykning af adel åt det annars allt för olyckligt kälkborgerliga namnet Dupont. Man kunde tro sig vara i ett gammalt ruckle i det åldriga, dammiga och mörka Faubourg Saint Germain, som är så äkta aristokratiskt, då man i själfva verket fann sig i det splitter nya, blankpolerade,
