lifliga, glada och koketta gipshuset vid Boulevard Malesherbes, som egentligen icke är annat än en uppkomling.
Så snart herr och fru Dupont fått sitt nya, högst dyrbara bohag i ordning och hunnit skaffa sig ett par dussin fotografi-albums i förgylda praktband, inneslutande idel förnäma personligheter, alla »husets intimare vänner», öppnade det värda paret sin salong och började »taga mot» hvarje onsdag.
Där såg man då, förutom de där »husets intimare vänner», hvilka lågo på salongsbordet i förgylda band, snart äfven flere andra »distingerade» personer af bägge könen, och antalet växte inom ett par år till ett ganska talrikt sällskap.
Det hade kanske varit mycket svårt att förklara huru herr och fru Dupont kunnat knyta bekantskap med alla dessa »distingerade» personer, men i Paris har man icke alltid tillfälle att sysselsätta sig med förklaringar. Det var väl också därför som man icke öfverlemnade sig åt allt för noggranna efterforskningar rörande ursprunget af själfva familjen Dupont och af denna familjs stora rikedomar. Dock hörde man hviskas, att Pierre Dupont varit charcutier i Quartier-Maubert och vid sidan af de feta varorna bedrifvit ett annat lika fett yrke, nämligen en bankirsrörelse af det slag som kallas procenteri, samt att han på den eländiga befolkningen i nyssnämnda kvarter förtjenat så mycket pengar, att han sedermera kunnat göra några lyckliga affärer i »papper» som slutligen skänkt honom en och annan million.
Det var i synnerhet en baron d’Argentière, en af
