alldeles bort att gifva julpengar åt de små jungfrurna. De gamla fruarna fingo ej ett enda skålpund kaffe i julgåfva.
»Det måste gå på tok med X.», sade kunderne.
På eftermiddagen kunde hr X. ej hålla ut längre i boden. Han skyndade ännu en gång till Storkyrkobrinken.
»Har frun nu någon julklapp?» utropade han med andan i halsen.
Nej, det fans ingen. Hr X. skulle åter begifva sig från Dagbladskontoret — det var med mörk håg — då en liten näpen jungfru trippade in och frågade, om det vore här man finge lemma svar i bref till »julklapp».
Hurra! Ändtligen kom åtminstone en julklapp. Hr X. ryckte till sig brefvet, ref sönder förseglingen och läste ... Hvad läste han? Det måste hafva varit något öfverraskande, ty han både bleknade och rodnade och skyndade efter budbärerskan.
»Du är en narr, min käre Janne», stod det i brefvet. Hvad skulle det betyda? Hvem hade skrifvit de orden? Fruntimmersstil var det. Hvem kände hans förnamn? Hvem tillät sig ett sådant skämt på hans bekostnad? Huru kunde någon veta, att det just vore han som hade annonserat.
Han både bleknade och rodnade, sade vi, och skyndade efter budbärerskan, den lilla näpna tjänstflickan. Hon gick mycket fort, och det var mycket folk på Stockholms gator dagen före julaftonen, så att hr X., oaktadt han just ej häller drog benen efter sig, hade svårt att följa flickan.
