Det bar upp för Storkyrkobrinken, ända upp åt slottet, tyckte hr X. Det for underliga tankar genom hans hufvud. Skulle det vara ett skämt af någon hoffröken? Åh nej, han kände icke en enda hoffröken och var icke häller nog inbilsk för att föreställa sig, att han kunde göras till föremål för en hofintrig. Dess utom gick den lilla stockholmsjungfrun alldeles icke till slottet. Hon tog af midt för gamla banken och ilade in i Trångsund. Hr X. ilade efter. Han måste komma under fund med hvem som skickat det näsvisa brefvet.
»Du är en narr, min käre Janne», mumlade han, men midt för börsen kom han in i en folkträngsel, orsakad af en bryggarkärra, två poliskonstaplar och fyra fruar med öppna stånd eller bord för afsättning af den lilla svenska julslöjden. Det började skymma på, och fruarna tände redan ljusen i sina lyktor. Vid skenet af en sådan lykta tyckte han sig se huru flickan, den vingade budbärerskan, skulle han i anseende till hennes snabbhet hafva kallat henne, om han varit det minsta poetisk, men han begagnade aldrig poesi till annat än att göra strutar — han tyckte sig se huru flickan, säga vi, stannade vid ett af de yttersta stånden på Stortorget. Nu släpper jag henne icke, tänkte hr X., men just då var hon försvunnen.
Hvart hade hon tagit vägen? Hade hon dykt ned i Solgränd som mynnar ut på torget just vid den punkten? Omöjligt! En sådan liten, fin jungfru kunde icke bo i Solgränd, där det är svart som i en kolbod. Hon måste hafva trängt längre in i själfva
