hundra francs till Peterspenningen för att befria hans helighet från de otrogne, samt att fru Dupont helt nyligen med egna älskvärda händer stickat två par strumpor till förmån för »vår underjordiska frus stiftelse» i Chartres. Då gick åter ett bifallssorl kring bordet, och värdfolket såg mycket blygsamt ut. Herr Dupont nickade betydelsefullt åt sin dyrbara bordsprydnad, ty hans blygsamhet hindrade honom att se på sina gäster, och fru Dupont smålog på det behagfullaste sätt, som var henne så egendomligt, och hviskade endast: »åh, herr abbé . . . herr abbé!»
Därpå tog man sin lilla kopp Mocca och drack en chartreuse, för att med helig munklikör neutralisera den otrogna arabiska drycken, hvarefter sällskapet förklarade, att Hôtel-Dupont vore ett bland de få ställen där man fann »rättänkande» personer.
Pierre Dupont var just en bland de mest »rättänkande», det vill säga att han gick flitigt i mässan, lade alltid ett tjugufrancs-stycke i den lilla guldstickade sammetshåfven som vid högtidliga tillfällen stacks fram af någon verklig hertiginna från Rue Saint-Dominique. Han försummade aldrig någon andlig »conférence», äfven om den hölls i kryptan under Saint-Sulpice, som är tämligen aflägset från Boulevard Malesherbes, eller i kyrkan Saint-Etienne-du-Mont, som ligger ännu längre bort. Pierre Dupont infann sig också alltid i Notre-Dame då pater Felix predikade där, men flydde långt därifrån om pater Hyacinthe, den frisinnade karmelitern, uppträdde i predikstolen, ty Hyacinthe hörde till de »farliga».
För öfrigt var Pierre Dupont arbetande ledamot
