sedermera kunna hitta reda på ens platsen där de varit belägna. Och, hvad ännu olyckligare är, revolutionens stormar hade ryckt upp dessa ädla personers stamträd med rötterna och alldeles blåst bort dem, utan att lemna det ringaste spår af alla de gamla anorna.
Oaktadt sådana olyckor voro de i Hôtel-Dupont omkring det splendida middagsbordet församlade notabiliteterna trogna anhängare och varma försvarare af »tronen och altaret». De talade mycket om tidens ondska, om den gudlöse Garibaldi, om den trolöse Victor Emanuel och mer i samma anda.
Pierre Dupont eldades af sina gästers samtal till den öfvertygelsen, att han sjelf vore af gammal adel. Innan man kom till »deuxième service» tycktes värden nästan vilja påminna sig att hans barndom förflutit vid Bourbonernes hof, och när han hunnit till desserten, var han fast öfvertygad att han varit lekkamrat åt »Henrik den femte», den gudasmorde. Då talade Pierre Dupont om nödvändigheten att hämma gudlösheten i Frankrike och om olyckan att ega en regering hvilken gaf vika för de gudlösa tidningarna.
»Jag läser inga andra blad», sade Pierre Dupont och vinkade åt betjenten att bjuda mera champagne, »än La Gaxette de France, Le Monde och L’Union, och på dem prenumererar jag för tjugu exemplar hvardera.»
Ett bifallssorl gick rundt kring bordet. Sedan sorlet något saktat sig och glasen åter ifyllts, passade alltid en abbé, en af husets ständiga gäster, på tillfälle för att på det finaste sätt i verlden låta sällskapet förstå, att herr Dupont åter skänkt några
