Snöstormar kunna låta känna sig äfven inom sällskapsverlden. Vi erinra oss ett sådant tillfälle midt i en stor stad, i själfva Stockholm. Flere spelpartier kunde icke komma till stånd, emedan på somliga ställen fjärde man saknades, på andra hade endast ett par infunnit sig och på ännu andra ingen ende. De felande kunde icke hjälpa det, ty de hade insnöats, några midt på Drottninggatan, andra i Kungsträdgården, en i hörnet af Maria Högbergsgata och Skaraborgsgatan, sann händelse. Men nog är det ledsamt att sådant kan inträffa.
På ett ställe — vi hafva berättelsen från säkert håll — gick värden i huset oroligt fram och till baka mellan sina två gäster, de enda som lyckats bana sig en väg eller kanske öfvertalat någon åkare att våga hästens och eget lif för att skjutsa till —gatan.
Det var fråga om ett litet spelparti, under det ungdomen skulle dansa litet, men hvarken dansörer eller spelgäster, med undantag af de två, hade infunnit sig. Värden — han är grosshandlare — gick, som sagdt, oroligt fram och till baka. Värdinnan var ej roligare hon. Och dottern i huset, fröken Walborg, tycktes äfven hafva sina funderingar.
»Jo, nog är det här trefligt», sade en af gästerna. »Hade jag kunnat ana att ej fjärde man skulle komma, så hade jag aktat mig för att gifva mig ut i ett sådant Herrans väder.»
När väderleken är rigtigt ohygglig, så kallas han »Herrans» väder.
»Jag hade min sann ej vågat lifvet för att komma
